Rörelse och fjälliv i Tänndalen genom generationer

Vägen till fjällen

Resan till Tänndalen såg länge helt annorlunda ut än idag. För gäster söderifrån gick färden först med tåg norrut, därefter vidare med buss mot Funäsdalen. Den sista sträckan upp mot fjället gick länge med häst och släde.

Tempot förändrades steg för steg. Vägarna blev smalare, avstånden större och fjällen allt närmare. Själva övergången från stad till fjäll var en del av vistelsen. Det gick inte att skynda sig fram. Man fick anpassa sig efter väder, snö och landskap.

Under slutet av 1800-talet började människor resa hit för frisk luft, stillhet och långa dagar utomhus. I Fjällnäs uppfördes 1882 det som ofta beskrivs som Sveriges första fjällhotell, Fjällnäs högfjällspensionat och sanatorium. På den tiden sågs fjälluft, rent vatten och utevistelse som viktiga för hälsan. Det handlade inte om behandling i modern mening, utan om att vistas i en miljö där naturen fick sätta rytmen.

Att leva med fjället

Långt innan större hotell och skidanläggningar byggdes levde människor här av jordbruk och fäboddrift. Under somrarna flyttade man med djuren till fäbodvallarna ute på fjället, där livet följde årstiderna och landskapets villkor. När turister började söka sig till området var det ofta just på dessa fäbodvallar de fick bo. Familjer hyrde ut sina finaste rum och flyttade själva ut i lador eller mindre byggnader för att ge plats åt gästerna. Många av de första pensionaten växte fram ur just dessa miljöer. Fjällvistelsen var enkel. Dagarna tillbringades ute, ofta till fots över fjällhedarna eller längs vattendragen. Rörelsen handlade mindre om prestation och mer om att följa terrängen, vädret och dagsljuset. Att ta sig fram krävde tid och närvaro.

När skidåkningen växte fram

Under 1900-talets mitt förändrades Tänndalen gradvis. Vägar byggdes ut och fler människor fick möjlighet att resa till fjällen. Skidåkningen blev allt viktigare och de första liftarna började byggas under 1950-talet.

Men förhållandena var fortfarande enkla jämfört med idag. Innan pistmaskinerna kom trampades backarna upp till fots. Att skapa skidbackar krävde både arbete och uthållighet, och skidåkningen såg helt annorlunda ut än den gör idag.

Samtidigt växte ett fjälliv fram där människor rörde sig mycket, ofta utan att tänka på det som träning. Skidor användes för att ta sig fram, arbeta och vistas ute under långa dagar. Rörelsen var en naturlig del av livet i fjällen.

Först 1968 kom den första pistmaskinen till Svansjön, en Trac Master. Det blev ett tydligt steg mot den moderna skidturismen.

Sommarfjället Tänndalen

 har länge varit mer än en vinterdestination. Under 1960- och 70-talet användes liftarna även sommartid. Besökare tog sig upp på fjället för att sedan vandra neråt i lugn takt och titta på blomningen längs sluttningarna. Fiske, vandring och långa dagar ute hörde till fjällsommaren. Många sökte sig hit just för stillheten och avstånden. Här gick det att röra sig länge utan att höra annat än vinden, vattnet och stegen mot marken. 

Fjällets rytm idag

Mycket har förändrats i Tänndalen genom åren. Liftar, pistmaskiner och moderna anläggningar har gjort fjället mer tillgängligt för fler människor. Samtidigt finns mycket av det äldre fjällivet fortfarande kvar. Terrängen styr fortfarande hur människor rör sig. Vädret avgör fortfarande hur dagarna ser ut. Människor söker här idag samma sak som för hundra år sedan: frisk luft, rörelse, stillhet och möjligheten att ta dagen som den kommer.