Fjälldiagnos

ATT VARA SKIDÅKARE är antagligen den enklaste saken i världen. Att glida i hög hastighet utför snöklädda fjällsidor, känna kylan och fartvinden som biter sådär förförande skönt i kinderna, snökristaller som skjuts som små pilar mot de få fläckar med bar hud som är blottade, benmusklerna som jobbar med att få fast stålkanterna i pisten, bara följa med i ospårat puder eller arbeta som besatta i pucklar. Underbart. Livsbejakande. Rent av livsnödvändigt till och med. En beroendeframkallande sysselsättning som sätter sig på hjärnan så hårt att varje liftkort borde förses med en varningstriangel.

PROBLEMET ÄR BARA alla dagar då du inte åker skidor, alla de dagar då du mer eller mindre ständigt har skidåkning latent snurrandes någonstans i hjärnan. Det räcker med att du går ner för en liten grässlänt så kommer reflexerna tillbaka och du vickar fånigt på röven, som för att simulera en sväng. Du hoppar utför det sista trappsteget och känner hur dina skidåkarlår tar emot dig i landningen, självklart i perfekt balans med vikten strax bakom stortåleden.

Du kan helt enkelt inte sluta tänka på skidåkning oavsett om du är på golfbanan, på beachen eller står och målar farstun med solen stekandes i ögonen och svetten rinnandes utför pannan. Och om du blir bjuden på finmiddag förpestar du givetvis sällskapet med skrönor om puderåk i La Grave eller Mt Baker, berättar om sjaviga skibumtyper som du träffat på i Telluride eller på den där sushirestaurangen strax nedanför Niseko på Hokkaido. Och du kan redogöra för exakt vilken lutning Laub i Engelberg har, hur många höjdcentimeter åket är och exakt vad en öl kostade på Grönan i Riksgränsen i nådens år 2003.

Du är helt enkelt en förlorad själ, i dina vänners ögon stundtals en ren pest. Och det enda du vill, är att åka skidor. Helst varje dag, året runt om du får välja själv. Men så bor du på ett ställe som saknar minsta tillstymmelse till höjdkurva, där vintrarna är grå istället för vita och den enda afterski du kommer i kontakt med är när Snowroller visas för 8 367:e gången på SF-kanalen.

MEN SÅ HELT PLÖTSLIGT har du en vecka i fjällen framför dig. En hel vecka med skidåkning, snö och allt det där som du längtat hela året efter. Du kan knappt bärga dig och sover sämre än ett litet barn dagen före julafton, innan ni ska ge er iväg. Takboxen är packad med hela din skid-quiver med allt från dina (knappt använda) DPS Lotus 138 till dina Völkl Racetiger SL, och allt däremellan. Du har slipat kanter till förbannelse, vallat, slipat ännu mer, klippt till stighudar och torrflexat dina nya, hyperlätta, toppturspjäxor på vardagsrumsgolvet.

Du är redo. Mer än redo.

SÅ NÄR DU RULLAR IN i fjällbyn är du mentalt redan på väg uppför närmsta sluttning. Ni hinner knappt ens komma in i stugan och stoppa in maten i kylskåpet förrän du bytt om till din rustning av merinoull och Gore-Tex och är på väg ut genom dörren med dina topptursskidor med stighudarna redan fastlimmade på belagen.

Pannlampan med 10 000 lumen på skallen lyser upp fjällsidan när du flåsar som en besatt i din iver att komma upp till toppen och lägga säsongens första svängar. Att det är blåis, kolsvart och dina ben är allt annat än redo är av underordnad betydelse, för du åker äntligen skidor igen. Sedan somnar du i soffan med den halvdruckna afterskiölen i handen till din familjs oförstörda hånskratt.

Och så där håller du på i en hel vecka. Först i liften varje morgon och carva manchester så att mjölksyran sprutar ur öronen och du kan för ditt liv inte förstå att liften inte öppnar förrän klockan nio. Börjar inte liftpersonalen att jobba redan vid sju för bövulen? Vet de inte om att du har fem par skidor som måste luftas och tre par pjäxor som måste köras in ordentligt? Varje sekund som du kastar bort på onödiga petitesser som att äta lunch eller fika är förlorad tid. Äta kan man göra i liften om man nu prompt måste det.

Du är en gourmand på skidor, en frossare som inte kan få nog hur mycket du än stoppar i dig av de vita godsakerna. För du har tiden som din största fiende, klockan som obönhörligen tickar mot den ödesdigra minut då det är dags att återvända till den så kallade civilisationen igen. Den där världen utan skidåkning, utan snö, utan höjdskillnader.

I BILEN HEM maler tankarna på en till-varo där du inte längre behöver välja, där du har skidåkningen utanför dörren och när du öppnar den efter en fantastisk skiddag så är du hemma, på riktigt. Kanske är det bara en romantisk dröm, kanske är det något som en dag kan bli verklighet. Fram till dess har du en vardag att ta hand om igen tillsammans med en ömmande kropp, en rygg som värker och ben lika styva som granstockar. Det ska bli skönt att vila upp sig på jobbet igen. Och berätta för alla som vill och inte vill höra vad du har gjort i veckan.