Härjedalens skäggiga rikskändis

Myskoxe söker fru

För några år sedan i september flyttade myskoxen Brutus in i ett hägn hos Myskoxcentrum i Härjedalen. Då hade han varit på strövtåg i närmare fyra år och hälsat på i flera jämtländska byar. Att tjurar ger sig av från sin flock är helt naturligt. Manfred, Kjell och Ingemar är alla föregångare till Brutus. Senast var det Sam som strök runt bland kohagar och hus.

Sveriges enda vilda myskoxar bor i Jämtlandsfjällen. Flocken består av 12 individer varav de flesta är tjurar. I slutet av sommaren sätter parningsperioden igång. Vilken av tjurarna som får föra sina gener vidare avgörs i en hård kamp. Med sänkta huvuden och en fart på 50 kilometer i timmen tjongar tjurarna in i varandra och det smäller rejält om hornplattorna. Detta upprepas tills det är en segrare kvar. Förlorarna ger sig iväg från flocken för att hitta en egen fru.

I brist på kor inom sin egna ras letar de efter något liknande. Myskoxar är får- och getdjur men våra tamkor är ändå hyfsat lika i storlek och färg. Det är därför myskox-tjurarna trånar i eller utanför kohagarna. Efter några månader ger de sig av hemåt för att utmana ledartjuren i en ny duell men inte Brutus. Han fortsatte att vandra, blev på dåligt humör, stångade solur och förstörde blomrabatter i sin frustration över att inte hitta kon med stort K. Till sist bestämdes det att han skulle avlivas. Som tur var ville ödet annat. Kunde inte Brutus få flytta till Myskoxcentrum undrade polisen. Där bor han nu i samma hägn som en ko och hennes kalv. Fyra års sökande efter en myskoxfru var över.

Vägen tillbaka till Härjedalen

För flera miljoner år sedan utvecklades myskoxen i centralasien. När temperaturen sjönk dog flera djurarter ut men Myskoxarna hade en bättre idé. Istället för att frysa ihjäl utvecklade de världens varmaste ull och lärde sig att spara energi genom att röra på sig så lite som möjligt. När inlandsisarna bredde ut sig stod myskoxen rustad till tänderna för att överleva de karga vintrarna.

För ungefär 30 000 år sedan försvann dock den sista myskoxen från norden. Det hade åter blivit varmare. Den tjocka och långa pälsen var inte praktisk längre men inte lika opraktisk som människan som fått smak på myskoxens kött. Troligtvis var det jakten som tog kål på myskoxarna i Skandinavien.

Efter andra världskriget fraktades 27 myskoxar till Norge från Grönland. Endast 11 av dem överlevde båtfärden. Idag har den lilla flocken utvecklats till 300 djur som lever i norska Dovrefjäll. 1971 vandrade fem myskoxar över gränsen mellan Norge och Sverige och bosatte sig i fjällområdet mellan Tännäs och Tänndalen. I och med korna, Kari och Astrid, deras kalvar Kjell och och Ulrika samt tjuren Nils var mysk-oxen tillbaka i Härjedalen.

Mänsklig stress – myskoxens enda fiende

Man skulle kunna säga att myskoxen är ”mindfullness” personifierad. De rör sig sävligt, stressar inte upp sig och bråkar eller springer aldrig i onödan. Deras liv går ut på att ta det lugnt och spara energi. Hela sommaren och hösten går åt till att äta örter, vide och rallarros för att fylla på fettpuckeln på ryggen. När termometern visar minusgrader och snön lyser vit på granar och tak har myskoxarna dragit upp på kalfjället för att spendera vintern. I den karga snålblåsten finns inte mycket att äta och under de kallare månaderna lever de på fettet de samlat på sig. En fullvuxen tjur tappar mellan 100 - 200 kilo i vikt alltså nästan hälften av vad den väger.

Myskoxar är extremt känsliga för störningar, särskilt på vintern då ett förlorat kilo för mycket kan vara skillnaden mellan liv och död. Detta blev tydligt under åttiotalet när dåvarande flock på 34 djur plötsligt började dö av svält och korna slutade att föda kalvar. Ryktet om att myskoxen kommit tillbaka till Sverige hade spridit sig. Folk trängdes uppe på fjället för att få en glimt av de mäktiga djuren och komma så nära myskoxarna som möjligt. Eftersom alla djur i den jämtländska flocken härstammade från enbart fem individer, trodde man först att det rörde sig om inavel. Men då den norska flocken som även de härstammade från ett fåtal djur växt till ett hundratal myskoxar, förstod man att det handlade om något annat.

De arktiska urdjuren har överlevt istiden, rovdjur och klimatförändringar men stressen från påträngande människor visade sig vara mer än de klarade av. När du är på din vakt spänner du musklerna och spända muskler förbrukar energi. I myskoxarnas fall så mycket energi att deras fettreserver förbrukades för snabbt av alla närgångna människor och de dog av svält. En pressad myskoxe blir heller inte brunstig och då uteblir kalvarna. Myskoxen har bara en naturlig fiende och det är människan. Inte ens vargarna vill komma nära en myskoxe. Känner de doften vänder de om och tar en annan väg.

Att möta en myskoxe

Det är något John Bauerskt över myskoxarna med sina långa, tjocka pälsar och pinniga ben som sticker fram. Hornen svänger ut från huvudena likt böljande frisyrer som kammats i mittbena. Deras ögonen är mörka som tjärnar. Att vi fascineras och dras till dessa mytiska kreatur är fullt begripligt. Vi vet att de få vilda myskoxar vi har i Sverige finns där någonstans ovanför trädgränsen. Och vill vi ha kvar dem måste vi låta dem vara ifred.

Hälsa på dem på myskoxcentrum utanför Tännäs istället. På centret lever myskoxarna 800 meter över havet i samma sorts habitat som den vilda flocken. Kontakten med människor är minimal, detta för att djuren ska behålla sitt naturliga beteende. Guiderna lockar dem med pellets för att besökare ska få se dem men de får aldrig så mycket mat de slutar leta efter egen föda. 2013 flyttades myskoxen Idun som vuxit upp på centret ut till den vilda flocken och har sedan dess levt med dem. Just då fanns endast en äldre ko i gruppen. Om Idun inte accepterats skulle inga fler kalvar fötts på fjället. Myskoxcentret arbetar för bevarandet av de vilda myskoxarna.

Skulle du mot all förmodan möta en myskoxe i det fria, börja prata högt och backa därifrån. Myskoxens största önskan är att spara energi. När den märker att du går därifrån kommer den inte att jaga efter. Får du syn på dem på håll gå absolut inte närmare än 200 meter.

Skaffa en bra kikare att ha med i ryggsäcken hos Hamra Sportshop. OBS! De är bara till salu om du lovar att hålla avstånd. Vi är rädda om våra myskoxar och vill att de ska finnas kvar. Så har du turen att se en, berätta det inte för någon. Låt det bli din och myskoxens hemlighet.