Våfflor i Tänndalen – Café Tännfatet och Anders Erikssons berättelse.
Han är ingen blyg viol. Café Tännfatets ägare Anders Eriksson berättar gärna om våffelbrukets historia. Men inte om sig själv. Inte ens sin ålder vill han uppge. Det pekar på något viktigt med Anders. Hur han följer sin röst och inte bara gör på ett sätt för att man ”brukar göra så”.
“Jag kanske inte vill bli gammal? Jag förstår inte varför man ska vara så åldersfixerad och placera folk i fack? Jag gillar inte att prata om mig själv”
Anders Eriksson, livskonstnär och våffelmakare på Café Tännfatet i Tänndalsvallen.
En sjukilometare på längdskidor från Ski Lodge ligger Tänndalsvallen och Café Tännfatet. Fäbodvallen eller sätern, som Anders säger, har funnits i hans släkt sen i början av 1900-talet. Då fanns där både får, kor, getter och hästar. Idag är det mer folk i pjäxor, skoterhjälmar, ridbyxor och vandringssäck som glider runt mellan liften, hyrstugorna och campingen på sätern.
Vissa saker har försvunnit på sätern andra har gjort comeback. Sedan 2019 jobbar tio gutefår med att beta gräs och sly i slalombacken. De lurviga bollarna med sina rejäla horn och pinnar till ben är som ett visuellt eko från våfflelgräddandets begynnelse på Tänndalsvallen.
“Jag jobbar inte, jag lever”
Anders Eriksson, livskonstnär och våffelmakare på Café Tännfatet i Tänndalsvallen.
Det var Anders farmor och farfar som började grädda våfflor i störröset, alltså i eldhuset på sätern.
– Man ville ha något att bjuda på när man fick oväntat besök, säger Anders och håller menande upp en gammal plåtbruk från Gevalia.
Det malda kaffet höll sig bra oavsett årstid och väder. Men någon frysbox att plocka fram bullar ur fanns inte. Nygräddade frasvåfflor blev ett utmärkt gofika att bjuda på. Grädde hade de ju från korna och hjortronsylt fanns sparat från fjolåret.
“Det hade blivit poppis att vandra upp på fjället med skidor och sedan knixa om vajerbindningarna så att de fick låg fästpunkt”
Anders Eriksson, livskonstnär och våffelmakare på Café Tännfatet i Tänndalsvallen.
Själva våffelbruket startades dock av Lill-Sven, det vill säga Anders pappa. Det var på 50-talet. Lill-Sven hämtade upp turister med häst och åk-kälke vid pensionaten i Tänndalen. Virade in dem hundpälsar för att de skulle hålla sig varma. Sedan for de ut på nöjestur. Bjällerklangen klingade i takt med hovarnas snötramp.
Det hade blivit poppis att vandra upp på fjället med skidor och sedan knixa om vajerbindningarna så att de fick låg fästpunkt. Hela foten skulle sitta fast på skidan. För sen blev det åka av ned för ”stora idioten”, som byborna kallade nedfarten där du numera kan ta Tänndalsliften upp. Vid foten av den stora idioten väntade Lill-Sven och hästarna på de tokiga turisterna som nog var både frusna och hungriga. Så kläcktes idén om att erbjuda brasa och nygräddade våfflor, precis som Lill-Svens mor och far en gång gjort, fast mot en liten slant.
Vi sitter i huset där våffelbruket huserar idag. Bara ett kort stenkast bort från störröset där allting startade. Den yviga inredningen med motorfordon, skidor, gamla redskap, fåglar och en björn som spanar ut över rummet från sitt hörn, känns lika delar ombonad, välkomnande och traditionell som full i fan. Precis som brukets ägare.
Anders har drivit Tännfatet i större delen av sitt liv. De första 17 åren tillsammans med sin syster. De sista 24 på egen hand. Men att grädda våfflor är inte det enda han gör. Som många andra i Funäsfjällen tjänar han sitt uppehälle på lite av varje; drar el, snickrar, mokar rör och vispar ihop våffelsmet.
– Jag jobbar inte, jag lever. Man måste göra allt när man bor så här. Det är en livsstil, säger Anders.
Det är viktigt med driftighet, att se lösningar där andra ser hinder. Att hjälpa till. Hugga i. Sådan var pappa Lill-Sven och sådan vill sonen vara. Genom åren har Anders lärt sig att aldrig ge upp.
– Det händer saker som inte är bra men det kommer alltid ljusare stunder. Hjälper man folk så blir de glada, det smittar och så får man glädje tillbaka.
Han plockar fram en bok och bläddrar till bilder som visar hur Tänndalen och Funäsdalens landskap såg ut förr. Där det idag står stugor och hus, böljade åkermarken fram. Som om någon rullat ut mattor i solen för att torka. Dåtiden och nutiden är på ett självklart vis sammanflätade i Café Tännfatet. I det rejäla furubordet vi sitter vid, i brasdoften och i de vita riporna som stoppats upp i ett vingslag, dinglande över muggarna på kaffebordet.
– Folk kan sitta här i flera timmar. De gillar att det är speciellt, småskaligt och gemytligt. Jag tycker om begreppet lagom. Det är trevligt att jobba, om du vill kalla det för det, det är trevligt att prata med folk, säger Anders.
Visste du att
Förr i tiden var våfflor på bordet en statussymbol. Inte för att ingredienserna var särskilt märkvärdiga. Det var själva våffeljärnet, som ofta både var gjutet och smitt, som var dyrbart då järn var en bristvara. Vårfrudagen den 25 mars aka våffeldagen är en av våra äldsta dagar som är dedikerade till en maträtt. Den startar odlingsåret och är dagen då man brukade fodra oxar och hästar med ett magiskt julbröd, sparat från högtiden i syfte att få en bra skörd.
När det kommer till våfflor är han traditionell. Men är noga med att påpeka att han inte vill klanka ned på andra som vill experimentera. Han smakar gärna.
– Men jag håller mig till mitt koncept här, det är ju från farmor och farfar. Jag vill bevara och föra vidare deras arv.
Berättelser från fjället
Bakom varje varje snöflinga finns en historia. Här kan du läsa fler reportage och artiklar som tar dig närmare fjället.
